Duggregn av små mirakel i mitt liv...

Från att fungera som en biologisk analog varelse har jag omärkligt glidit in i att bli en biologisk digital varelse. Hela mitt liv påverkas av en strid ström av binära tal som forsar fram och tillbaka i min tillvaro. Allt påverkas, hela livet har dragits in i mitt digitalberoende. Kommunikation, socialiseringsprocesser, utveckling och didaktik, ja allt är i dagens läge invävt i den binära algebrans ekvationer.

Till och med när det gäller småkonflikter har dagens nätsamhälle öppnat nya och effektiva digitaliserade konflikthanteringsvägar. Medan jag funderar över diverse konfliktsituationer reflekterar jag över att mina tankar oftast landar i de tillfällen av stridigheter som främst berör familjelivet. Jag antar att det är just dessa vardagskonflikter som är de mest angelägna att hantera och lösa på en allmänmänsklig nivå, eftersom de är de vanligaste konfliktsituationer man har i sitt liv. Alltifrån det lilla till det stora. Ett eller två årtionden tillbaka, innan nätuppkopplingen gjort sitt intåg hanterades familjens småkonflikter geografiskt på den plats där de uppstod eller via telefon. Många timmar kunde gå åt att sitta vid sin hallmöbel där telefonen oftast var inkopplad. Eller så tryckte man fast luren mellan axel och öra och vandra runt med en trasslig förlängningssladd drällande efter sig – alltmedan familjedramatiska problem avhandlades. Ofta hade man inte möjlighet att ta tillfället i akt och ägna sig åt det där viktiga samtalet, varken per telefon eller ansikte mot ansikte. Man var ju tvungen att åka till jobbet – och där var man upptagen hela dagen. Inte kunde man ringa pressade privatsamtal därifrån. Barnen befann sig utom räckhåll i skolan och gubben var oanträffbar på sitt arbete mesta delen av dagen. Efter jobbet skulle man handla och eventuellt sola lite solarium. När man sen kom hem var man helt slut och orka bara äta kvällsmat och titta lite på nyheter och någon såpa. Vips hade det gått flera dagar och man fick helt enkelt begrava alla sina småkonflikter i en liten sophög – i själens dunkla källare. Men där låg de sen i en växande hög och härsknade, alla dessa dumma missförstånd och negligerade konflikter. Tills den dag kom, då man bestämde sig för att gå ner i sin källare och ta upp allt skräp i ljuset. Gärna då allt på en gång och helst på en helgdag, då alla för en gång skull var samlade hemma. Eller varför inte på semestern när man äntligen hade lite tid. Ja då passade man på att löpa lite amok. Man skrek, snora och gapa ut sin återhållna frustration nu helt utan återhållsamhet.

Själv gjorde jag mig skyldig till att i affekt slå sönder min mans gitarr genom att först uttrycksfullt dänga den i betongväggen och sedan som pricken över i:et sätta min häl rätt in i det där lilla hålet som sprack och självklart blev ett jätte stort hål. Jag kände mig där och då väldigt nöjd eftersom min man i sin stora förståelse insåg poängen i mitt utbrott. Men det blev en kostsam lättnad för mig då en ny dyrbara Landola gitarr inköptes, vilket i sig blev min mans slutgiltiga seger. Förövrigt älskar han den 12 år senare fortfarande nästan lika mycket som han älskar mig. Nå, vart vill jag då komma med denna lilla anekdot? Jo, jag vill bara poängtera att i dagens läge är det lättare att lösa småkonflikter innan de eskalerar till överreaktioner som gitarrkraschar.  Ta t.ex. en gnisslig morgonkommunikation med barnen. Man formulerar sig lite dumt i stil med ”Jo, du kan väl slänga dina kläder i tvätten innan du går till skolan! Så jag slipper smyga ner med dina skitiga kläder till tvättstugan när jag inte har bokat tid – bara för att du STRUNTAR i min tvättdag!!! ” istället löser man det enkelt genom att sms:a från bussen innan de hunnit gå till skolan. Med ett kort litet kärnfullt meddelande som: ”SNÄLLA din tvätt!!! IDAG! Puss:)”. Genast får man ett svar: ”ojoj :( fixat!” Så var den dagen räddad. Poängen är att missförstånd, irritationsmoment och konflikter kan hanteras omedelbart i realtid, var än jag eller min konfliktdeltagare befinner sig. Korta innehållsrika minimeddelanden haglar fram och tillbaka och slutar oftast med ett: ”förlåt :/ ” eller ”ok :)” Man håller på så sätt sin källare ren och fin. Varför slänga ner skräpet där? Istället kan man göra sig av med det direkt, med hjälp av den som är själva upphovet och källan till problemet.

Här vill jag nu belysa en ny upptäckt i mitt liv. En ytterligare dimension till livsekvationens alla rationella bråktal i ovan nämnda kommunikationsutveckling, En ny möjlighet har berikat mitt liv i förbluffande proportioner. Eftersom min kunskapstörst den sista tiden rört sig inom ämnet konflikthantering har jag läst mängder av uppbygglig litteratur som klarlägger en uppsjö av nya redskap och modeller för att hantera tvister, kontroverser, schismer och oenigheter av alla möjliga och omöjliga slag. Den förklaringsmodell jag fastnat mest för är (NVC) Nonviolent Communikation-metoden. som Marshall Rosenbergs är ”pappa” till. Han har byggt upp en kommunikationsprocess som är lätt att förstå och lätt att tillämpa om man bara tar sig lite tid att sätta sig in i det hela. Enligt Rosenberg följer NVC dessa fyra steg:

1. Observationer – Dessa ska vara neutrala. Man måste undvika sina egna tolkningar eller utvärderingar. Dessa objektiva observationer uttrycker sedan nästa steg i processen nämligen:

2. Känslor - När dessa emotioner separeras från orsaker och tolkning, då förklarar, uttrycker och förtydligar dessa (positiva eller negativa) känslor i sin tur nästa steg i processen, som är:

3. Behov - Här har vi det som är själva djupet i motivet till ord och handling.  Om man förstår bakomliggande behov leder dessa till det sista steget i processen som är:

4. Önskemål/begäran - Dessa ska vara tydliga, konkreta och genomförbara utan en explicit eller implicit efterfrågan. Viktigt är att bekräfta och synliggöra begäran men ingen krävs på önskemålet.

NVC innebär helt enkelt att man lyssnar noggrant, tålmodigt och empatiskt på andra, även när talaren och lyssnaren är i konflikt. Som lyssnaren kan man visa empati för talaren genom att reagera med omformulerade versioner av talarens egna påståenden 1.(”Jag hör dig säga att …") man identifierar sedan talarens känsla utifrån dennes perspektiv 2.(”Är det riktigt att du känner…”) och försöker att erkänna de behov som är motiverande i talarens ord 3.("Det låter som du behöver…”) Slutligen kan man ge eller fråga efter förslag på vad som skulle kunna hjälpa talaren mentalt eller praktiskt 4.(skulle du vilja att…”)

Det mest fascinerande i denna metod är att den är dubbelriktat. Man kan alltså adressera denna strategi mot sig själv likaväl som mot talaren.  Måste nog erkänna att jag än så länge har full upp med att förstå andra och deras behov. Men självklart är det är lika essentiellt att mogna i den egna självkännedomen! Men äventyret att ”begripa mig på mig själv” ämnar jag rikta min uppmärksamhet mot – när jag blivit en bättre ”giraff”. Giraffen representerar Rosenbergs metafor för en person som har giraffens långa hals vilket ger en bra överblick som ger en chans att se bortom ett aggressivt beteende och till de egentliga känslorna och behoven. Giraffen har också det största hjärtat av landgående däggdjur vilket symboliserar empati och medkännande. Vargen som i det här sammanhanget symbolisera motsatsens metafor har en aggressiv kommunikation som går ut på att hugga. Vargen argumenterar och ställer krav, hotar och kritisera. Den som vargen talar till har bara två val - att hugga tillbaka eller ge sig. Tänkvärt är dock att bakom vargens huggande finns det alltid otillfredsställda behov.

När jag korsbefruktade min nätkommunikation med denna fyrastegsprocess fick jag ett uppfriskande duggregn av små mirakel i mitt liv. All min nätaktivitet och alla mina sms är numera analyserade, kryddade och ”giraffierade ” i NVC-andan. Att kunna hantera vardagens småkonflikter i en realtidlösningsorienterad direktkommunikation handlar om att stanna upp ett ögonblick, tänka efter innan man skickar iväg sin respons på andras handlingar och ord.  Jag inser att ett konfliktfritt liv snarare är en from och utopisk önskan än en realitet. Men från att ha lärt mig att rensa och hålla min källare ren har jag nu tagit nästa steg genom att inreda ett litet mysigt spa i min källare. Där tar jag mig tid att genom NVC hantera mina konflikter i de enkla fyra stegen. Precis som när man i fyra steg tvålar in sig, duschar, torkar och till sist smörjer in sig i väldoft för att på ett behagligt sätt ta hand om sig själv och avlägsna smuts. På samma sätt kan man använda konflikter som en möjlighet att hålla både andra och sig själv ren från arrogans, kränkningar och smärta. 

Inom kristeori anses konflikter bära på en möjlighet likaväl som fara eller hot. (Grekiskans crisis står för avgörande/vändning medan det kinesiska tecknet för kris är sammansatt av två oberoende delar, där det ena betyder fara eller hot och det andra möjlighet). För mig är ekvationen enkel. Sammankopplingen av en effektiv strategisk konflikthanteringsmetod – i samklang med det mobila nätverkets direktanslag, är den digitaliserade verklighetens nya väg till personlig mognad. Allt som krävs är träning, träning och åter träning tills de fyra processtegen i Nonviolent Communikation går på autopilot. Bilden av möjligheternas ekvation klarnar: Möjligheter = NVC + sms/nätverk… 


Testa kära du! Kanske fungerar det för dig med:)

Sociala medier faller som februarisnö över mig…

Sociala medier är i grunden en enkelt, självklar och intuitiv umgängesprocess via nätet. Ungefär som – se! Där ligger internet öppet för dig och alla andra. Varsågod, det är fritt fram att hoppa i och plaska runt där du trivs bäst. Kommunicera med vem du vill, när du vill och hur du vill via text, bild och ljud. Det är bara att ta för sig av den myckna informationen som snöar lika intensivt och rikligt som årets vintersnö gjort. Jo, det är i sanning fantastiska möjligheter som vräker ner över oss i denna tid – i detta nu. 

Trots att jag älskar snö som med sin renhet och stillhet sveper in stad och land i sitt dämpade ljud, och trots att såväl nattens som dagens ljuskällor speglar otaliga nyanser av ädelstensreflektioner i vitt snökristallstoft. Ja, trots att jag njuter av allt det där och det alldeles speciella mildrosa skymningsdiset som snön bjuder på innan kväll blir natt och natt blir dag – så finns det en annan sida av snö. Min syster Bianca som är tågmästare på SJ kan intyga detta.

Under en tid har jag upplevt att sociala medier har en tendens att snöa in mig i drivhögar av försenade och inställda förpliktelser.  Självklart är det inte utbudet av alla sociala mediers fel att jag känner så här. Problemet är att jag vill vara med överallt, hela tiden, jämt och ständigt – självklar går inte detta. Men jag gör allt för att försöka. Tiden flyr och rinner snabbt i väg när man strosar runt på nätet. Vi är många som upptäckt att en nästintill obegränsad tillgänglighet till digitalrymdens information och människor– dygnet runt, inte gör att man sparar tid fast man logiskt sett borde göra det. 

Missförstå mig inte nu. Jag är fullständigt fascinerad av alla de unika personligheterna man får tillgång till i det binära landskapet. Varje individ är som varje snöflinga – ett undervärk, ensam i sitt slag. Fast det låter som en klyscha måste jag hävda att jag aldrig kan bli mätt på skönheten i alla dessa oändliga variationer. Tillsammans skapar de alla en glitterglimmande omgivning av ett behagligt snövitt ljus. Har dragit slutsatsen att det inte alltid spelar så stor roll om man träffas eller inte, mötet på nätet kan många gånger t.o.m. kännas mer intimt och äkta än det fysiska mötet.

Mitt problem består i att utbudet av upplysning, information och kunskap inte är sorterat, begränsat, och hierarkiskt rangordnat efter prioriteringsvärde. Eftersom jag ännu inte funderat ut hur jag ska organisera mig så tumlar jag runt utan snöskor, vantar och mössa i alltför djup snö. Jag ramlar hit och dit, visserligen under glada tillrop, men jag behöver hjälp. Hjälp att komma upp när jag faller och när jag fastnar i informatikdrivor. Visst kan du ge mig goda råd, vägledning och tycka att jag är lite barnslig som ser detta som ett så stort problem, men det är här jag är nu. Precis som du är där du är, just nu.

I morse vaknade jag med Ulf Lundells ”Snön faller och vi med den” i huvudet. För mig blev orden en retorisk liknelse av att vi alla, både som enskilda och sammankopplade bildar en rasande drivkraft till vår tids accelererande utveckling av information och kunskap. Om jag tänker för mycket på detta, blir jag nästan lite panikslagen. Ungefär som när jag funderar på var, när och hur, rymden tar slut. Men nä, nu ska jag inte snöa in djupare på filosofiska funderingar. Utan tar istället ett stadigt tag i mina mentala kryckor (denna blogg) och skuttar glatt vidare, rakt in i din värld, du vackra lilla snöflinga som läser detta just nu. Märkligt! Utan att varken du eller jag vet hur det gick till så drog du just nu tryggt och moderligt upp mig ur den kalla nätnojan. Se där, tror bestämt att jag ger sociala medier chansen ett tag till:)

Twittermardrömmar

Då har man sovit sin Törnrosasömn då! Bädda ner mig tidigt i går och vaknade sent i dag, Därmed bör veckans brist på sömn vara kompenserad. Det enda problemet som besvärat mig är mardrömmar, mardrömmar och sen lite mardrömmar på det. Drömde hela tiden att jag låg där vaken i sängen på rygg i väntan på att somna, ja ni vet som man brukar göra. Då plötsligt känner jag en ohygglig elefanttyngd på min bröstkort och utan minsta förvarning börjar jag sugas ut genom fönstret. Upplevde att fönsterrutan var min iMac med min twitterprofil flimmrande i ett dunkelt ljus (den där anskrämliga windows 98 bakgrunden!) Jag kämpa med all min kraft för att hålla mig kvar i sängen, men kraften var överväldigande.

Grep panikslaget tag i min mans hand och skrek - Hjälp! Håll fast mig älskliniiing! Jag orkar inte stå emot! Min älskade hjälte tog då sömndrucket ett stadig grepp om min vänstra hand med båda sina händer och höll fast mig...(trodde han att jag skulle sväva i väg tro?)

Nåväl efter ett tag blev våra händer klistrigt kallsvettiga. Låg där och bara störde mig på hur illa vridet jag låg med överkroppen, så jag lirka loss min klibbiga hand och började känna mig lite lugnare. Just som jag kom till ro, kom nästa våg av galenskapsdröm där en av mina twittervänner som jag aldrig träffat IRL (in real life) kom i sovrummet och börja dra in mig in i en liten liten iphone, klaustrofobin var olidlig så jag skrek igen. Håll mig, Håll mig, och så med lite vasst sting i rösten la jag till - snälla skärp dig jag åker ju i väg här! Ja gubben min gjorde sin plikt och höll mig på plats, tills han var tvungen att vända på sig för att han inte skulle domna bort i hela sin högersida.

Ja, sen fortsatte det så i några omgångar med nya uppfinningsrika dramatiska maror som ville suga ut mig i andra dimensioner och solsystem. Det jobbigaste var att jag hela tiden var helt övertygad om att jag var vaken och att detta hände på riktigt. Allt upprepade sig otaliga gånger tills jag resolut la mig på sidan och slutligen somna in i en djup och drömlös sömn.

Jag vaknade med ett litet sting av obehag i magtrakten, när jag tittade närmare på känslan kunde jag genast koppla i hop den med twitter. Jaha! ja ja, det är ju Follow Friday i dag! Vilket innebär att man på fredagar berättar för omvärlden vem man tycker om att läsa och prata med på twitter. Jag hade tänkt att passa på att skriva en hel mängd av #ffse (follow friday sverige) rekommendationer till alla dessa som jag tycker extra mycket om under torsdagsnatten. Men efter tre vaknätter och tre nya högskolekurser på dagtid var jag tvungen att sova i kapp mig.

Jag är ju ofta vaken nätterna igenom, det är då jag i lugn och ro passar på att vända på stenar, bloggar och twitterprofiler för att lära känna de personer som fångat mitt hjärta, som jag vill lära känna bättre för att sen dela med mig av. I natt fick mina goda föresatser tyvärr stiga åt sidan för underbar om än mardrömskryddad sömn skull. Antagligen hittade drömmen fram till min upplevelse av twittermisslyckande där lång inne i min förvirrade lilla tankevärld. Kompenserar därför här och nu med att dokumentera att jag i alla fall TÄNKTE på er alla där ute i twitterland, om nu tanken får räknas:)

Men inte kan jag fortsätta att drabbas av tunga nattpärser av detta slag, så jag Googla lite för att få koll på sömn, drömmar och sömnproblem - och se vad jag hitta! Någon ställde en liknande fråga som jag har:

"Har ofta drömmar där jag drömmer i drömmen och sen vaknar jag upp ur en mardröm och tror att jag är vaken fast jag är ju fortfarande i en dröm. Man kan ju i vanliga drömmar veta att man bara drömmer, men här kan jag inte skilja på dröm och verklighet och det utspelar sig alltid i vår lägenhet och BARA när jag somnar på rygg. Sover jag på sidan får jag aldrig mardrömmar. Har vilken position man sover i betydelse?"

Själva svaret på frågan var faktiskt inte så viktigt, bara det att någon annan tycker, tänker och känner som jag är mäkta befriande. Men Okey... man kan ju testa, somna på sidan - kan det vara så enkelt? Varför inte?

Frågan är om det är någon mer än jag som ramlat in i "Follow Friday" ångest och som känner att nääe, nu hinner, kan och orkar jag inte berätta för omvärlden hur mycket jag tycker om mina medtwittrare. I så fall kan jag tala om för dig att jag vet precis hur du känner och att det nu är tid att ta emot det befriande faktumet att vi faktiskt gillar varandra ändå! Även om vi inte hinner tala om det för varandra. Dessutom är världen full av underbara personer som man borde ringa, maila eller besöka så de inte glömmer att man faktiskt bryr sig och inte har glömt dem.

Kanske kan man blogga sin omtanke till dem man vill nå? Men kan det vara så enkelt? Varför inte...Jag prövar väl då!



Vad bra att du läser detta nu! För du vet väl om att DU är värdefull och att jag gillar DIG. Fast jag inte hunnit tala om det. DU är här hos mig nu och JAG är hos dig.... I hjärtat på något vis:) Du känner väl det nu? Det gör i alla fall jag.


Kram från en som inte glömt dig - Please remeber me!

Jag twittrar – följaktligen finns jag…

Här om dagen när jag var på lasarettet väckte en dekorerad sten som låg i anmälningsluckan mitt intresse. Den lockade mig på samma sätt som de twitterprofiler jag följer brukar göra. En liten bild - och en liten text på högst 140 tecken och jag vill genast veta mer! Eftersom många twittrare bloggar hittar jag ofta den komplexa personen på andra sidan av den lilla twitterbilden. Men varför vill man bli sedd och hörd på nätet? Är det av samma skäl som vi i tusentals år velat få en plats i det sociala sammanhanget som vår närmiljö består av? Eller är det något annat? Varför twittrar jag? Vad vill jag med min blogg?Det är märkligt men jag minns väldigt tydligt hur det kändes att vara just nio år. Redan från femårs ålder såg jag ivrigt fram emot min nioårsdag. Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, eller som hon heter på tjeckoslovakiska Pippi Dlhá Pančucha var anledningen till denna angelägna väntan. Jag hade nyligen anlänt till Sverige och på barns smidiga sätt lagt till svenskan till mitt slovakiska, ungerska och österrikiska ordförråd. Min beundran för denna nioåriga kaxiga flicka ledde till, att jag förväntade mig att den dagen jag skulle fyllda nio år, då skulle jag bli som hon - min rödhåriga hjältinna.

Den stora dagen kom och jag fick en ljusblå dagbok med nyckel och lås – min iver visste inga gränser. Jag var helt inställd på att dokumentera mitt magiska nioårsliv, så jag aldrig skulle glömma hur det kändes att förvandlas. Konstigt nog blev jag aldrig besviken fast jag inte kunde lyfta hästar, kasta runt poliser och hitta sockerdrickor i ihåliga träd. Jag kände mig speciell ändå, hela det nionde året. Jag skrev dikter, sånger, trams och allvar blandat i min dagbok och bestämde mig för att göra så resten av mitt liv. Men, så blev det inte.

Tidigt och med stort vemod insåg jag, att min talang till författarskap blott var en medioker gåva. Däremot har jag alltid varit skicklig på att bedöma andras genialiska uttryckt. Tyvärr har jag sällan eller aldrig lyckats att åstadkomma dylikt själv. Allt det där sällsamma och fantastiska som brusar, och sjuder i min hjärna och som fortfarande får mig att känna mig speciell, har inte lyckats hitta sin väg in eller ut i skrivna ords samhörighet.

Det är som om alla bokstäver vänligt och lockande vindlar runt i ett virrvarr omkring mig - som i en lätt sommarbris. Men trots att orden är lätta att förnimma är de ack så svåra att fånga. Känslan påminner om när man stoppat den där grip-klo-maskinen som ska fånga små gosedjur full med mynt och det hela slutar med att man efter en lång stund, avsevärt fattigare, går därifrån med en lila krokodil för 9.90 nedtryckt i jeansfickan.

Det är ett alltför dyrbart och tidsödande arbete att hitta orden och när jag väl gör det, blir de allt som oftast små och patetiska i förhållande till den gigantiska anspänning de väckt i mig. Men kanske – kanske är det värt det hårda arbetet att skriva ner sina tankar, om det i förlängningen ger rätt till Descartes och åtskilliga bloggares insikt i orden "Cogito, ergo sum” – ”Jag tänker, följaktligen finns jag”. Om tankarna sålunda blir nedskrivna och sedan publicerade på nätet, så vips existerar man - för varenda en som läser. Kanske är det bara så enkelt att man vill att någon ska vända och se vad som finns bakom ens nätprofil inte för att det är så märkvärdigt - utan bara för att känslan att finnas är så skön.
Här är jag nu… tillbaka i min nioårskänsla genom min ljusblå twittersida med användarnamn och lösenord - nu möter jag dock en annan nätpippi. Kanske inte lika magiskt som min gamla - men väl värd att följa ändå. Ännu en gång vill jag dokumentera min förvandling. Denna gång från den som finns i verkliga livet - till den som finns på nätet och är verklig...

Små twittermirakel...

Har lyssnat på Lalehs fullständiga repertoar ett helt dygn nu - allt medan jag snubblat fram i bloggarvärlden. - Ja, jag är ju ny på detta med bloggar, har inte följt någon överhuvudtaget och skrivit ytterst sparsamt i min egen. Men nu har twittervärlden öppnat även denna dörr för mig. Förutom upplevelsen av att det ramlat in underbara twittersläktingar i min värld, så har jag nu också fått ta pulsen på deras bloggar. Noterar att mitt bidrag i bloggform är fullkomligt överflödigt - Sverige svämmar över av duktiga, flitiga och intressanta skribenter. Vem i hela friden behöver en bokstavsknåpare till? Ja inte du - som knappt hinner med dig själv. Men…

När du ändå är här, så kan du ju försöka att gissa vilken twittrare som bloggade så att mina tårar brände till i käftsmällen av igenkännande... Ja, jag ryggade faktiskt fysiskt tillbaka. Ju mer jag grävde i denna twittrares webbsjäl och ju mer jag såg framträda mellan raderna - desto märkligare blev det. Alla mina referensramar och de associationsscheman som är anslutna till dessa, löpte en liten lättsam amok. Fullständigt övertygad tyckte jag mig plötsligt verkligen lärt känna en individs innersta väsen, bara genom att läsa ett flimrande bloggavtryck på min skärm. Men visst är det så att djup söker djup och visst är det så att dessa ibland möts även på nätet.

Undrar om min twittrare skulle ta sig tid att känna igen sig i Lalehs "Prinsessor" och hitta ro att läsa ord för ord och se pusselbitarna falla på plats? Skulle inte tror inte det, det vore i så fall ett mirakel - ja, ett riktigt härligt twittermirakel och vem tror på dem, (eöh…..förutom jag själv då).


Lyrics | Prinsessor lyrics
PS) Om du läst ända hit - räknas det också som ett mirakel, bara så du vet...

Här kommer alla bokstäver på en och samma gång...

Jag är inte särskilt stolt över min frekvens på denna blogg…Det sista inlägget var ack så länge sen – men vad göra när tidens flod forsar fram och jag inte räcker till? Nåväl nu har jag i alla fall beslutat mig för att det ska bli ordning och reda på torpet.

Det som intresserar mig mest just nu är nätverkssocialiseringsprocesser (mmm.. jag gillar långa ord) och självklart konnektivismens roll i det hela. Har därför inrett en liten hörna åt mig här i det binära flimret. Jag kommer att ägna mig åt att analysera hur social psykologi yttrar sig på och genom nätet. Naturligtvis kan de betraktelser som ser dagens ljus här på min lilla blogg vara både förvirrade och temporära - efter som de helt och hållet utgår från mitt komplexa perspektiv som dessutom ständigt revideras.…men det är liksom det som är meningen.

För att säga det med enkla ord, tuta och kör – här kommer jag

Vad är det som händer med tiden?

Något mystiskt är det - vem kan säga något annat?

Kan inte begripa att det gått över ett år sedan jag skrev det sista inlägget. Ett år som ligger framför en - känns som en ansenlig tid som består av massor med dagar, veckor och månader vilka alla tålamodigt ska fyllas med aktiviteter och upplevelser av diverse slag. Men så fort det passerat ett år och man tittar bakåt så känns det som ett andetag eller snarare som en liten fjuttig väderspänning på sin höjd.

Nu har jag funderat en hel del kring konspirationsteorier angående tidens rasande framfart åren igenom, men upplever med en skräckblandad förundran att det blir värre och värre med tiden. Om jag jämför med en natt då jag jobbar i dag och bara för några år sedan - har jag en överväldigande känsla av att timmarna inte längre rymmer de 60 minuterna vi alla har kommit överens om att de ska göra. En ärlig uppskattning utan överdrift är att timmarna halverats och tom i vissa fall reducerats ner till 20-minuters pass. Det värsta är att det INTE har med åldern att göra – Ungdomar och tonåringar rapporterar samma fenomen. Ja tom barn uppfattar att tiden knappt räcker till. Frågan är då – VAD händer HUR händer det och VARFÖR händer det…

Jo pluggar psykologi och är övertygad om att det hela handlar om hjärnan och inget annat – men frågan är om vi är kapabla att hantera den hjärnstress som väller ut över mänskligheten. Mmm jag har massor med tankar kring detta och vill inget hellre än att formulera dem just nu. MEN hör och häpna…… jag har inte tid!

Touché :/

Ok fortsätter sen – har verkligen inte tid just nu, blev t.o.m. andfådd när jag skrev den sista meningen. Mystiskt – kusligt och läskigt, eller hur?