Något mystiskt är det - vem kan säga något annat?
Kan inte begripa att det gått över ett år sedan jag skrev det sista inlägget. Ett år som ligger framför en - känns som en ansenlig tid som består av massor med dagar, veckor och månader vilka alla tålamodigt ska fyllas med aktiviteter och upplevelser av diverse slag. Men så fort det passerat ett år och man tittar bakåt så känns det som ett andetag eller snarare som en liten fjuttig väderspänning på sin höjd.
Nu har jag funderat en hel del kring konspirationsteorier angående tidens rasande framfart åren igenom, men upplever med en skräckblandad förundran att det blir värre och värre med tiden. Om jag jämför med en natt då jag jobbar i dag och bara för några år sedan - har jag en överväldigande känsla av att timmarna inte längre rymmer de 60 minuterna vi alla har kommit överens om att de ska göra. En ärlig uppskattning utan överdrift är att timmarna halverats och tom i vissa fall reducerats ner till 20-minuters pass. Det värsta är att det INTE har med åldern att göra – Ungdomar och tonåringar rapporterar samma fenomen. Ja tom barn uppfattar att tiden knappt räcker till. Frågan är då – VAD händer HUR händer det och VARFÖR händer det…
Jo pluggar psykologi och är övertygad om att det hela handlar om hjärnan och inget annat – men frågan är om vi är kapabla att hantera den hjärnstress som väller ut över mänskligheten. Mmm jag har massor med tankar kring detta och vill inget hellre än att formulera dem just nu. MEN hör och häpna…… jag har inte tid!
Touché :/
Ok fortsätter sen – har verkligen inte tid just nu, blev t.o.m. andfådd när jag skrev den sista meningen. Mystiskt – kusligt och läskigt, eller hur?
Kan inte begripa att det gått över ett år sedan jag skrev det sista inlägget. Ett år som ligger framför en - känns som en ansenlig tid som består av massor med dagar, veckor och månader vilka alla tålamodigt ska fyllas med aktiviteter och upplevelser av diverse slag. Men så fort det passerat ett år och man tittar bakåt så känns det som ett andetag eller snarare som en liten fjuttig väderspänning på sin höjd.
Nu har jag funderat en hel del kring konspirationsteorier angående tidens rasande framfart åren igenom, men upplever med en skräckblandad förundran att det blir värre och värre med tiden. Om jag jämför med en natt då jag jobbar i dag och bara för några år sedan - har jag en överväldigande känsla av att timmarna inte längre rymmer de 60 minuterna vi alla har kommit överens om att de ska göra. En ärlig uppskattning utan överdrift är att timmarna halverats och tom i vissa fall reducerats ner till 20-minuters pass. Det värsta är att det INTE har med åldern att göra – Ungdomar och tonåringar rapporterar samma fenomen. Ja tom barn uppfattar att tiden knappt räcker till. Frågan är då – VAD händer HUR händer det och VARFÖR händer det…Jo pluggar psykologi och är övertygad om att det hela handlar om hjärnan och inget annat – men frågan är om vi är kapabla att hantera den hjärnstress som väller ut över mänskligheten. Mmm jag har massor med tankar kring detta och vill inget hellre än att formulera dem just nu. MEN hör och häpna…… jag har inte tid!
Touché :/
Ok fortsätter sen – har verkligen inte tid just nu, blev t.o.m. andfådd när jag skrev den sista meningen. Mystiskt – kusligt och läskigt, eller hur?
