Jag är inte särskilt stolt över min frekvens på denna blogg…Det sista inlägget var ack så länge sen – men vad göra när tidens flod forsar fram och jag inte räcker till? Nåväl nu har jag i alla fall beslutat mig för att det ska bli ordning och reda på torpet.
Det som intresserar mig mest just nu är nätverkssocialiseringsprocesser (mmm.. jag gillar långa ord) och självklart konnektivismens roll i det hela. Har därför inrett en liten hörna åt mig här i det binära flimret. Jag kommer att ägna mig åt att analysera hur social psykologi yttrar sig på och genom nätet. Naturligtvis kan de betraktelser som ser dagens ljus här på min lilla blogg vara både förvirrade och temporära - efter som de helt och hållet utgår från mitt komplexa perspektiv som dessutom ständigt revideras.…men det är liksom det som är meningen.
För att säga det med enkla ord, tuta och kör – här kommer jag
Något mystiskt är det - vem kan säga något annat?Kan inte begripa att det gått över ett år sedan jag skrev det sista inlägget. Ett år som ligger framför en - känns som en ansenlig tid som består av massor med dagar, veckor och månader vilka alla tålamodigt ska fyllas med aktiviteter och upplevelser av diverse slag. Men så fort det passerat ett år och man tittar bakåt så känns det som ett andetag eller snarare som en liten fjuttig väderspänning på sin höjd.
Nu har jag funderat en hel del kring konspirationsteorier angående tidens rasande framfart åren igenom, men upplever med en skräckblandad förundran att det blir värre och värre med tiden. Om jag jämför med en natt då jag jobbar i dag och bara för några år sedan - har jag en överväldigande känsla av att timmarna inte längre rymmer de 60 minuterna vi alla har kommit överens om att de ska göra. En ärlig uppskattning utan överdrift är att timmarna halverats och tom i vissa fall reducerats ner till 20-minuters pass. Det värsta är att det INTE har med åldern att göra – Ungdomar och tonåringar rapporterar samma fenomen. Ja tom barn uppfattar att tiden knappt räcker till. Frågan är då – VAD händer HUR händer det och VARFÖR händer det…
Jo pluggar psykologi och är övertygad om att det hela handlar om hjärnan och inget annat – men frågan är om vi är kapabla att hantera den hjärnstress som väller ut över mänskligheten. Mmm jag har massor med tankar kring detta och vill inget hellre än att formulera dem just nu. MEN hör och häpna…… jag har inte tid!
Touché :/
Ok fortsätter sen – har verkligen inte tid just nu, blev t.o.m. andfådd när jag skrev den sista meningen. Mystiskt – kusligt och läskigt, eller hur?
Det är mörkt ute, morgon middag, kväll...Jag kan inte sova när natten kommer för mitt melatonin har fått fnatt. När jag vaknar efter sunda 8-timmars sömn är jag tung som bly i kropp och sinne. Känner mig aldrig utvilad hur jag än gör. Men denna suckarnas kör hör jag många som hummar på i denna dunkla regntunga månad. Jag är sannerligen inte ensam, om nu det kan vara en tröst. I morgon ska jag köpa mig en sådan där vitlampa och sen ska den få stå på tills vårsolen väcker mig.
Ett dygn senare...
Mina timmar flyr mig, jag jagar dem irriterat med tunga suckar och rynkad panna men ger så småningom upp. Har inte skicklighet nog för att lura tidsflödet till att samarbeta och vila ut hos mig - här på min sida. Ett sådant besök vore mer än guld värd för en som mig, som alltid är fattig på tid.
Mediabruset och jag är inte vänner idag. Därför vill jag inte göra mig några större besvär med att fånga orden - de flyr mig likt tiden gör. Jag kisar mot det bleka vinterljuset och bestämmer mig för att vänta här i skuggan tills det är dags att gå upp. Låt mig bara slumrar en liten stund till. Inte för att jag vill - utan för att jag måste.
Att födas på bloggen en kall natt i november...
Detta är mitt första steg, min första stund i den gemensamma massan av signaler. Min första alldeles egna blottade signal. Den föddes just efter midnatt när månen vänligt gav sitt medgivande. En svag förnimmelse nådde mig - framburet av en vind som brytit sig loss ut ur himlakroppens silverdisisiga sken. Tyckte mig höra en uppmaning, som sa - Tala in i natten lilla ljusbarn. Jag ska följa dig på stjärnors vis. Det kalla månljuset rörde min tanke med en överraskande värme. Tala - så ska jag lyssna viskade den avtagande vinden i mitt öra. Med väckta ögon bestämde jag mig för att se och höra. Så började mina händer tvekande att skriva det mitt hjärta ville tala till den som ville höra.
Vilken vän jag fann tänker jag förundrat, en himlakropp där uppe i skyn som vill höra ord som ingen annan vill höra. Vem förtjänar detta? Ändå är jag här, förlossad av månskuggan - född idag, en kall novembernatt. Ja nu är jag här...
