Då har man sovit sin Törnrosasömn då! Bädda ner mig tidigt i går och vaknade sent i dag, Därmed bör veckans brist på sömn vara kompenserad. Det enda problemet som besvärat mig är mardrömmar, mardrömmar och sen lite mardrömmar på det. Drömde hela tiden att jag låg där vaken i sängen på rygg i väntan på att somna, ja ni vet som man brukar göra. Då plötsligt känner jag en ohygglig elefanttyngd på min bröstkort och utan minsta förvarning börjar jag sugas ut genom fönstret. Upplevde att fönsterrutan var min iMac med min twitterprofil flimmrande i ett dunkelt ljus (den där anskrämliga windows 98 bakgrunden!) Jag kämpa med all min kraft för att hålla mig kvar i sängen, men kraften var överväldigande.
Grep panikslaget tag i min mans hand och skrek - Hjälp! Håll fast mig älskliniiing! Jag orkar inte stå emot! Min älskade hjälte tog då sömndrucket ett stadig grepp om min vänstra hand med båda sina händer och höll fast mig...(trodde han att jag skulle sväva i väg tro?)
Nåväl efter ett tag blev våra händer klistrigt kallsvettiga. Låg där och bara störde mig på hur illa vridet jag låg med överkroppen, så jag lirka loss min klibbiga hand och började känna mig lite lugnare. Just som jag kom till ro, kom nästa våg av galenskapsdröm där en av mina twittervänner som jag aldrig träffat IRL (in real life) kom i sovrummet och börja dra in mig in i en liten liten iphone, klaustrofobin var olidlig så jag skrek igen. Håll mig, Håll mig, och så med lite vasst sting i rösten la jag till - snälla skärp dig jag åker ju i väg här! Ja gubben min gjorde sin plikt och höll mig på plats, tills han var tvungen att vända på sig för att han inte skulle domna bort i hela sin högersida.
Ja, sen fortsatte det så i några omgångar med nya uppfinningsrika dramatiska maror som ville suga ut mig i andra dimensioner och solsystem. Det jobbigaste var att jag hela tiden var helt övertygad om att jag var vaken och att detta hände på riktigt. Allt upprepade sig otaliga gånger tills jag resolut la mig på sidan och slutligen somna in i en djup och drömlös sömn.
Jag vaknade med ett litet sting av obehag i magtrakten, när jag tittade närmare på känslan kunde jag genast koppla i hop den med twitter. Jaha! ja ja, det är ju Follow Friday i dag! Vilket innebär att man på fredagar berättar för omvärlden vem man tycker om att läsa och prata med på twitter. Jag hade tänkt att passa på att skriva en hel mängd av #ffse (follow friday sverige) rekommendationer till alla dessa som jag tycker extra mycket om under torsdagsnatten. Men efter tre vaknätter och tre nya högskolekurser på dagtid var jag tvungen att sova i kapp mig.
Jag är ju ofta vaken nätterna igenom, det är då jag i lugn och ro passar på att vända på stenar, bloggar och twitterprofiler för att lära känna de personer som fångat mitt hjärta, som jag vill lära känna bättre för att sen dela med mig av. I natt fick mina goda föresatser tyvärr stiga åt sidan för underbar om än mardrömskryddad sömn skull. Antagligen hittade drömmen fram till min upplevelse av twittermisslyckande där lång inne i min förvirrade lilla tankevärld. Kompenserar därför här och nu med att dokumentera att jag i alla fall TÄNKTE på er alla där ute i twitterland, om nu tanken får räknas:)
Men inte kan jag fortsätta att drabbas av tunga nattpärser av detta slag, så jag Googla lite för att få koll på sömn, drömmar och sömnproblem - och se vad jag hitta! Någon ställde en liknande fråga som jag har:
"Har ofta drömmar där jag drömmer i drömmen och sen vaknar jag upp ur en mardröm och tror att jag är vaken fast jag är ju fortfarande i en dröm. Man kan ju i vanliga drömmar veta att man bara drömmer, men här kan jag inte skilja på dröm och verklighet och det utspelar sig alltid i vår lägenhet och BARA när jag somnar på rygg. Sover jag på sidan får jag aldrig mardrömmar. Har vilken position man sover i betydelse?"
Själva svaret på frågan var faktiskt inte så viktigt, bara det att någon annan tycker, tänker och känner som jag är mäkta befriande. Men Okey... man kan ju testa, somna på sidan - kan det vara så enkelt? Varför inte?
Frågan är om det är någon mer än jag som ramlat in i "Follow Friday" ångest och som känner att nääe, nu hinner, kan och orkar jag inte berätta för omvärlden hur mycket jag tycker om mina medtwittrare. I så fall kan jag tala om för dig att jag vet precis hur du känner och att det nu är tid att ta emot det befriande faktumet att vi faktiskt gillar varandra ändå! Även om vi inte hinner tala om det för varandra. Dessutom är världen full av underbara personer som man borde ringa, maila eller besöka så de inte glömmer att man faktiskt bryr sig och inte har glömt dem.
Kanske kan man blogga sin omtanke till dem man vill nå? Men kan det vara så enkelt? Varför inte...Jag prövar väl då!
Vad bra att du läser detta nu! För du vet väl om att DU är värdefull och att jag gillar DIG. Fast jag inte hunnit tala om det. DU är här hos mig nu och JAG är hos dig.... I hjärtat på något vis:) Du känner väl det nu? Det gör i alla fall jag.
Här om dagen när jag var på lasarettet väckte en dekorerad sten som låg i anmälningsluckan mitt intresse. Den lockade mig på samma sätt som de twitterprofiler jag följer brukar göra. En liten bild - och en liten text på högst 140 tecken och jag vill genast veta mer! Eftersom många twittrare bloggar hittar jag ofta den komplexa personen på andra sidan av den lilla twitterbilden. Men varför vill man bli sedd och hörd på nätet? Är det av samma skäl som vi i tusentals år velat få en plats i det sociala sammanhanget som vår närmiljö består av? Eller är det något annat? Varför twittrar jag? Vad vill jag med min blogg?Det är märkligt men jag minns väldigt tydligt hur det kändes att vara just nio år. Redan från femårs ålder såg jag ivrigt fram emot min nioårsdag. Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, eller som hon heter på tjeckoslovakiska Pippi Dlhá Pančucha var anledningen till denna angelägna väntan. Jag hade nyligen anlänt till Sverige och på barns smidiga sätt lagt till svenskan till mitt slovakiska, ungerska och österrikiska ordförråd. Min beundran för denna nioåriga kaxiga flicka ledde till, att jag förväntade mig att den dagen jag skulle fyllda nio år, då skulle jag bli som hon - min rödhåriga hjältinna.
Den stora dagen kom och jag fick en ljusblå dagbok med nyckel och lås – min iver visste inga gränser. Jag var helt inställd på att dokumentera mitt magiska nioårsliv, så jag aldrig skulle glömma hur det kändes att förvandlas. Konstigt nog blev jag aldrig besviken fast jag inte kunde lyfta hästar, kasta runt poliser och hitta sockerdrickor i ihåliga träd. Jag kände mig speciell ändå, hela det nionde året. Jag skrev dikter, sånger, trams och allvar blandat i min dagbok och bestämde mig för att göra så resten av mitt liv. Men, så blev det inte.
Tidigt och med stort vemod insåg jag, att min talang till författarskap blott var en medioker gåva. Däremot har jag alltid varit skicklig på att bedöma andras genialiska uttryckt. Tyvärr har jag sällan eller aldrig lyckats att åstadkomma dylikt själv. Allt det där sällsamma och fantastiska som brusar, och sjuder i min hjärna och som fortfarande får mig att känna mig speciell, har inte lyckats hitta sin väg in eller ut i skrivna ords samhörighet.
Det är som om alla bokstäver vänligt och lockande vindlar runt i ett virrvarr omkring mig - som i en lätt sommarbris. Men trots att orden är lätta att förnimma är de ack så svåra att fånga. Känslan påminner om när man stoppat den där grip-klo-maskinen som ska fånga små gosedjur full med mynt och det hela slutar med att man efter en lång stund, avsevärt fattigare, går därifrån med en lila krokodil för 9.90 nedtryckt i jeansfickan.
Det är ett alltför dyrbart och tidsödande arbete att hitta orden och när jag väl gör det, blir de allt som oftast små och patetiska i förhållande till den gigantiska anspänning de väckt i mig. Men kanske – kanske är det värt det hårda arbetet att skriva ner sina tankar, om det i förlängningen ger rätt till Descartes och åtskilliga bloggares insikt i orden "Cogito, ergo sum” – ”Jag tänker, följaktligen finns jag”. Om tankarna sålunda blir nedskrivna och sedan publicerade på nätet, så vips existerar man - för varenda en som läser. Kanske är det bara så enkelt att man vill att någon ska vända och se vad som finns bakom ens nätprofil inte för att det är så märkvärdigt - utan bara för att känslan att finnas är så skön. Här är jag nu… tillbaka i min nioårskänsla genom min ljusblå twittersida med användarnamn och lösenord - nu möter jag dock en annan nätpippi. Kanske inte lika magiskt som min gamla - men väl värd att följa ändå. Ännu en gång vill jag dokumentera min förvandling. Denna gång från den som finns i verkliga livet - till den som finns på nätet och är verklig...
Har lyssnat på Lalehs fullständiga repertoar ett helt dygn nu - allt medan jag snubblat fram i bloggarvärlden. - Ja, jag är ju ny på detta med bloggar, har inte följt någon överhuvudtaget och skrivit ytterst sparsamt i min egen. Men nu har twittervärlden öppnat även denna dörr för mig. Förutom upplevelsen av att det ramlat in underbara twittersläktingar i min värld, så har jag nu också fått ta pulsen på deras bloggar. Noterar att mitt bidrag i bloggform är fullkomligt överflödigt - Sverige svämmar över av duktiga, flitiga och intressanta skribenter. Vem i hela friden behöver en bokstavsknåpare till? Ja inte du - som knappt hinner med dig själv. Men…
När du ändå är här, så kan du ju försöka att gissa vilken twittrare som bloggade så att mina tårar brände till i käftsmällen av igenkännande... Ja, jag ryggade faktiskt fysiskt tillbaka. Ju mer jag grävde i denna twittrares webbsjäl och ju mer jag såg framträda mellan raderna - desto märkligare blev det. Alla mina referensramar och de associationsscheman som är anslutna till dessa, löpte en liten lättsam amok. Fullständigt övertygad tyckte jag mig plötsligt verkligen lärt känna en individs innersta väsen, bara genom att läsa ett flimrande bloggavtryck på min skärm. Men visst är det så att djup söker djup och visst är det så att dessa ibland möts även på nätet.
Undrar om min twittrare skulle ta sig tid att känna igen sig i Lalehs "Prinsessor" och hitta ro att läsa ord för ord och se pusselbitarna falla på plats? Skulle inte tror inte det, det vore i så fall ett mirakel - ja, ett riktigt härligt twittermirakel och vem tror på dem, (eöh…..förutom jag själv då).
Lyrics | Prinsessor lyrics PS) Om du läst ända hit- räknas det också som ett mirakel, bara så du vet...
Jag är inte särskilt stolt över min frekvens på denna blogg…Det sista inlägget var ack så länge sen – men vad göra när tidens flod forsar fram och jag inte räcker till? Nåväl nu har jag i alla fall beslutat mig för att det ska bli ordning och reda på torpet.
Det som intresserar mig mest just nu är nätverkssocialiseringsprocesser (mmm.. jag gillar långa ord) och självklart konnektivismens roll i det hela. Har därför inrett en liten hörna åt mig här i det binära flimret. Jag kommer att ägna mig åt att analysera hur social psykologi yttrar sig på och genom nätet. Naturligtvis kan de betraktelser som ser dagens ljus här på min lilla blogg vara både förvirrade och temporära - efter som de helt och hållet utgår från mitt komplexa perspektiv som dessutom ständigt revideras.…men det är liksom det som är meningen.
För att säga det med enkla ord, tuta och kör – här kommer jag
Kan inte begripa att det gått över ett år sedan jag skrev det sista inlägget. Ett år som ligger framför en - känns som en ansenlig tid som består av massor med dagar, veckor och månader vilka alla tålamodigt ska fyllas med aktiviteter och upplevelser av diverse slag. Men så fort det passerat ett år och man tittar bakåt så känns det som ett andetag eller snarare som en liten fjuttig väderspänning på sin höjd.
Nu har jag funderat en hel del kring konspirationsteorier angående tidens rasande framfart åren igenom, men upplever med en skräckblandad förundran att det blir värre och värre med tiden. Om jag jämför med en natt då jag jobbar i dag och bara för några år sedan - har jag en överväldigande känsla av att timmarna inte längre rymmer de 60 minuterna vi alla har kommit överens om att de ska göra. En ärlig uppskattning utan överdrift är att timmarna halverats och tom i vissa fall reducerats ner till 20-minuters pass. Det värsta är att det INTE har med åldern att göra – Ungdomar och tonåringar rapporterar samma fenomen. Ja tom barn uppfattar att tiden knappt räcker till. Frågan är då – VAD händer HUR händer det och VARFÖR händer det…
Jo pluggar psykologi och är övertygad om att det hela handlar om hjärnan och inget annat – men frågan är om vi är kapabla att hantera den hjärnstress som väller ut över mänskligheten. Mmm jag har massor med tankar kring detta och vill inget hellre än att formulera dem just nu. MEN hör och häpna…… jag har inte tid! Touché :/
Ok fortsätter sen – har verkligen inte tid just nu, blev t.o.m. andfådd när jag skrev den sista meningen. Mystiskt – kusligt och läskigt, eller hur?
Jag kan inte sova när natten kommer för mitt melatonin har fått fnatt. När jag vaknar efter sunda 8-timmars sömn är jag tung som bly i kropp och sinne. Känner mig aldrig utvilad hur jag än gör. Men denna suckarnas kör hör jag många som hummar på i denna dunkla regntunga månad. Jag är sannerligen inte ensam, om nu det kan vara en tröst. I morgon ska jag köpa mig en sådan där vitlampa och sen ska den få stå på tills vårsolen väcker mig.
Mina timmar flyr mig, jag jagar dem irriterat med tunga suckar och rynkad panna men ger så småningom upp. Har inte skicklighet nog för att lura tidsflödet till att samarbeta och vila ut hos mig - här på min sida. Ett sådant besök vore mer än guld värd för en som mig, som alltid är fattig på tid.
Mediabruset och jag är inte vänner idag. Därför vill jag inte göra mig några större besvär med att fånga orden - de flyr mig likt tiden gör. Jag kisar mot det bleka vinterljuset och bestämmer mig för att vänta här i skuggan tills det är dags att gå upp. Låt mig bara slumrar en liten stund till. Inte för att jag vill - utan för att jag måste.
