28 juli 2009

Jag twittrar – följaktligen finns jag…

Här om dagen när jag var på lasarettet väckte en dekorerad sten som låg i anmälningsluckan mitt intresse. Den lockade mig på samma sätt som de twitterprofiler jag följer brukar göra. En liten bild - och en liten text på högst 140 tecken och jag vill genast veta mer! Eftersom många twittrare bloggar hittar jag ofta den komplexa personen på andra sidan av den lilla twitterbilden. Men varför vill man bli sedd och hörd på nätet? Är det av samma skäl som vi i tusentals år velat få en plats i det sociala sammanhanget som vår närmiljö består av? Eller är det något annat? Varför twittrar jag? Vad vill jag med min blogg?Det är märkligt men jag minns väldigt tydligt hur det kändes att vara just nio år. Redan från femårs ålder såg jag ivrigt fram emot min nioårsdag. Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, eller som hon heter på tjeckoslovakiska Pippi Dlhá Pančucha var anledningen till denna angelägna väntan. Jag hade nyligen anlänt till Sverige och på barns smidiga sätt lagt till svenskan till mitt slovakiska, ungerska och österrikiska ordförråd. Min beundran för denna nioåriga kaxiga flicka ledde till, att jag förväntade mig att den dagen jag skulle fyllda nio år, då skulle jag bli som hon - min rödhåriga hjältinna.

Den stora dagen kom och jag fick en ljusblå dagbok med nyckel och lås – min iver visste inga gränser. Jag var helt inställd på att dokumentera mitt magiska nioårsliv, så jag aldrig skulle glömma hur det kändes att förvandlas. Konstigt nog blev jag aldrig besviken fast jag inte kunde lyfta hästar, kasta runt poliser och hitta sockerdrickor i ihåliga träd. Jag kände mig speciell ändå, hela det nionde året. Jag skrev dikter, sånger, trams och allvar blandat i min dagbok och bestämde mig för att göra så resten av mitt liv. Men, så blev det inte.

Tidigt och med stort vemod insåg jag, att min talang till författarskap blott var en medioker gåva. Däremot har jag alltid varit skicklig på att bedöma andras genialiska uttryckt. Tyvärr har jag sällan eller aldrig lyckats att åstadkomma dylikt själv. Allt det där sällsamma och fantastiska som brusar, och sjuder i min hjärna och som fortfarande får mig att känna mig speciell, har inte lyckats hitta sin väg in eller ut i skrivna ords samhörighet.

Det är som om alla bokstäver vänligt och lockande vindlar runt i ett virrvarr omkring mig - som i en lätt sommarbris. Men trots att orden är lätta att förnimma är de ack så svåra att fånga. Känslan påminner om när man stoppat den där grip-klo-maskinen som ska fånga små gosedjur full med mynt och det hela slutar med att man efter en lång stund, avsevärt fattigare, går därifrån med en lila krokodil för 9.90 nedtryckt i jeansfickan.

Det är ett alltför dyrbart och tidsödande arbete att hitta orden och när jag väl gör det, blir de allt som oftast små och patetiska i förhållande till den gigantiska anspänning de väckt i mig. Men kanske – kanske är det värt det hårda arbetet att skriva ner sina tankar, om det i förlängningen ger rätt till Descartes och åtskilliga bloggares insikt i orden "Cogito, ergo sum” – ”Jag tänker, följaktligen finns jag”. Om tankarna sålunda blir nedskrivna och sedan publicerade på nätet, så vips existerar man - för varenda en som läser. Kanske är det bara så enkelt att man vill att någon ska vända och se vad som finns bakom ens nätprofil inte för att det är så märkvärdigt - utan bara för att känslan att finnas är så skön.
Här är jag nu… tillbaka i min nioårskänsla genom min ljusblå twittersida med användarnamn och lösenord - nu möter jag dock en annan nätpippi. Kanske inte lika magiskt som min gamla - men väl värd att följa ändå. Ännu en gång vill jag dokumentera min förvandling. Denna gång från den som finns i verkliga livet - till den som finns på nätet och är verklig...