När skuggorna ruvar i poeten

Ett dygn senare...

Mina timmar flyr mig, jag jagar dem irriterat med tunga suckar och rynkad panna men ger så småningom upp. Har inte skicklighet nog för att lura tidsflödet till att samarbeta och vila ut hos mig - här på min sida. Ett sådant besök vore mer än guld värd för en som mig, som alltid är fattig på tid.

Mediabruset och jag är inte vänner idag. Därför vill jag inte göra mig några större besvär med att fånga orden - de flyr mig likt tiden gör. Jag kisar mot det bleka vinterljuset och bestämmer mig för att vänta här i skuggan tills det är dags att gå upp. Låt mig bara slumrar en liten stund till. Inte för att jag vill - utan för att jag måste.

När poesi ruvar i skuggorna

Att födas på bloggen en kall natt i november...

Detta är mitt första steg, min första stund i den gemensamma massan av signaler. Min första alldeles egna blottade signal. Den föddes just efter midnatt när månen vänligt gav sitt medgivande. En svag förnimmelse nådde mig - framburet av en vind som brytit sig loss ut ur himlakroppens silverdisisiga sken. Tyckte mig höra en uppmaning, som sa - Tala in i natten lilla ljusbarn. Jag ska följa dig på stjärnors vis. Det kalla månljuset rörde min tanke med en överraskande värme. Tala - så ska jag lyssna viskade den avtagande vinden i mitt öra. Med väckta ögon bestämde jag mig för att se och höra. Så började mina händer tvekande att skriva det mitt hjärta ville tala till den som ville höra.

Vilken vän jag fann tänker jag förundrat, en himlakropp där uppe i skyn som vill höra ord som ingen annan vill höra. Vem förtjänar detta? Ändå är jag här, förlossad av månskuggan - född idag, en kall novembernatt. Ja nu är jag här...