Sociala medier faller som februarisnö över mig…

Sociala medier är i grunden en enkelt, självklar och intuitiv umgängesprocess via nätet. Ungefär som – se! Där ligger internet öppet för dig och alla andra. Varsågod, det är fritt fram att hoppa i och plaska runt där du trivs bäst. Kommunicera med vem du vill, när du vill och hur du vill via text, bild och ljud. Det är bara att ta för sig av den myckna informationen som snöar lika intensivt och rikligt som årets vintersnö gjort. Jo, det är i sanning fantastiska möjligheter som vräker ner över oss i denna tid – i detta nu. 

Trots att jag älskar snö som med sin renhet och stillhet sveper in stad och land i sitt dämpade ljud, och trots att såväl nattens som dagens ljuskällor speglar otaliga nyanser av ädelstensreflektioner i vitt snökristallstoft. Ja, trots att jag njuter av allt det där och det alldeles speciella mildrosa skymningsdiset som snön bjuder på innan kväll blir natt och natt blir dag – så finns det en annan sida av snö. Min syster Bianca som är tågmästare på SJ kan intyga detta.

Under en tid har jag upplevt att sociala medier har en tendens att snöa in mig i drivhögar av försenade och inställda förpliktelser.  Självklart är det inte utbudet av alla sociala mediers fel att jag känner så här. Problemet är att jag vill vara med överallt, hela tiden, jämt och ständigt – självklar går inte detta. Men jag gör allt för att försöka. Tiden flyr och rinner snabbt i väg när man strosar runt på nätet. Vi är många som upptäckt att en nästintill obegränsad tillgänglighet till digitalrymdens information och människor– dygnet runt, inte gör att man sparar tid fast man logiskt sett borde göra det. 

Missförstå mig inte nu. Jag är fullständigt fascinerad av alla de unika personligheterna man får tillgång till i det binära landskapet. Varje individ är som varje snöflinga – ett undervärk, ensam i sitt slag. Fast det låter som en klyscha måste jag hävda att jag aldrig kan bli mätt på skönheten i alla dessa oändliga variationer. Tillsammans skapar de alla en glitterglimmande omgivning av ett behagligt snövitt ljus. Har dragit slutsatsen att det inte alltid spelar så stor roll om man träffas eller inte, mötet på nätet kan många gånger t.o.m. kännas mer intimt och äkta än det fysiska mötet.

Mitt problem består i att utbudet av upplysning, information och kunskap inte är sorterat, begränsat, och hierarkiskt rangordnat efter prioriteringsvärde. Eftersom jag ännu inte funderat ut hur jag ska organisera mig så tumlar jag runt utan snöskor, vantar och mössa i alltför djup snö. Jag ramlar hit och dit, visserligen under glada tillrop, men jag behöver hjälp. Hjälp att komma upp när jag faller och när jag fastnar i informatikdrivor. Visst kan du ge mig goda råd, vägledning och tycka att jag är lite barnslig som ser detta som ett så stort problem, men det är här jag är nu. Precis som du är där du är, just nu.

I morse vaknade jag med Ulf Lundells ”Snön faller och vi med den” i huvudet. För mig blev orden en retorisk liknelse av att vi alla, både som enskilda och sammankopplade bildar en rasande drivkraft till vår tids accelererande utveckling av information och kunskap. Om jag tänker för mycket på detta, blir jag nästan lite panikslagen. Ungefär som när jag funderar på var, när och hur, rymden tar slut. Men nä, nu ska jag inte snöa in djupare på filosofiska funderingar. Utan tar istället ett stadigt tag i mina mentala kryckor (denna blogg) och skuttar glatt vidare, rakt in i din värld, du vackra lilla snöflinga som läser detta just nu. Märkligt! Utan att varken du eller jag vet hur det gick till så drog du just nu tryggt och moderligt upp mig ur den kalla nätnojan. Se där, tror bestämt att jag ger sociala medier chansen ett tag till:)